josseeriksson

Ett gällt skrik hördes plötsligt uppifrån, alla stelnade till och gick åt det håll som skriket kom ifrån: ”Någon har snott mammas dyra diamantsmycken, vem var det? - Va? ” var det någon som skrek. Det var Rebecca som var alldeles röd i ansiktet, hon harklade sig och gick med snabba steg ner för trappan samtidigt som hon flackade med blicken över alla gäster på festen. ”Vem var det?! Vem har snott smyckena?” hördes det igen. Jag kände paniken tränga på, jag vill helst komma ut härifrån levande. Rebecca mötte min blick och började långsamt gå mot mig. ”Matilda…” började hon och ett flin placerades på hennes läppar. Jag tryckte mig igenom klungan av alla fulla personer och fick mig tillslut dörren. Jag slog upp dörren med en duns och jag började springa i mina platåskor. Inte bästa valet av skor, tänkte jag. Nog hade jag druckit mycket men jag kunde ändå springa i samma fart som alltid. Jag hörde någon springa efter mig, jag var inte helt säker på om det var Rebecca men jag vågade inte heller vända mig om för då skulle jag bara tappa fart.

4 dagar tidigare.

När klockan slog tre plockade jag snabbt ihop mina böcker och gick med snabba steg ut från klassrummet för att slippa all trängsel och alla knuffar. Jag gick till vänster och längs raden med alla gröngråa skåp. Jag hittade snabbt mitt skåp och lade in mina böcker och drog åt mig min väska, min mörkblåa vårjacka och den mysiga halsduken farmor stickat till mig. Jag slängde en blick på klockan, 15.08. Typiskt också, nu måste jag vänta en halvtimme på nästa buss, Johanna som alltid ska dra över på lektionerna. Jag slog mig ner på den hårda bänken i den dystra korridoren medan jag snabbt försvann in i min egna lilla värld tänkandes på hur bra livet kunde vara.

 ”Hallåå? Är det någon där eller?” hörde jag plötsligt. Det var Rebecca och hennes två ”kompisar”. Rebecca log mot mig med sina röda läppar och översminkande ögonlock och Lina och Sandra med deras identiska stilar stod tryckta bakom Rebeccas rygg. Jag tittade frågandes på henne. ”Äntligen” sa Lina stöddigt och Sandra började fnissa högt. Rebecca kastade en snabb blick på Lina sedan genast tillbaka till mig. ”Jo så här är det..” började Rebecca. Vad ska de säga nu?  Snälla sig att de inte ska tvinga mig att städa danslogen igen. ”Jag ska ha en fest hemma hos mig på lördag. Du får komma om du vill..” Sa Rebecca tveksamt men ändå så försökte hon låta kaxig. Varför frågar de mig? De som nästan aldrig sagt något till mig förutom då de tvingat mig hjälpa dem. Jag började överväga om jag skulle tacka ja. Jag var ju lite sugen men jag skulle säkert inte känna någon på festen. Tänk om de bara utnyttjar mig och tänker hänga ut mig inför alla på festen? Innan jag hann tänka mer slank det ur mig ”ja, visst..” sa jag så kaxigt jag kunde men jag lyckades inte lika bra som jag hade tänkt. Jag tryckte snabbt bort tankarna och fokuserade på Sandras orangevita, nötta hår. ”Okej” sa Rebecca och vände på klacken och jag kollade in hennes grymt snygga skor med läderremsor längs sidorna på skon. Plötsligt stannade hon och vände sig om halvt. ”Det börjar klockan sju”. ”Glöm inte alkoholen!” la Lina till. Äntligen, äntligen är jag bjuden till en fest! Tänkte jag och log brett, jag tog ivrigt upp mobilen och spärrade upp ögonen när jag såg vad klockan var. 15.39. Shit. Jag drog med mig mina grejer i farten och sprang ut till bussen, som tur var så hann jag med den.

När jag kom hem möttes jag av min bästa vän, min hund, Mango. Han hoppade glatt upp i min famn och jag kände glädjen bubbla i mig. ”Matilda?” hördes det från köket. Jag släppte ner Mango samtidigt som jag gick med trötta steg in i köket. Där satt mamma och pappa vid bordet och tittade på mig med en tom blick. Jag slog mig försiktigt ner vid bordet och kände oron komma, vad ska de säga nu då?. ”Vi vet vad som är fel med Mango nu…” började mamma tveksamt säga. ”Mango har cancer och operationen kommer kosta väldigt mycket” avslutade pappa och såg på mig med en medlidande blick. Nej, det här får inte hända, snälla säg att vi kan göra nåt åt det. ”Men det fixar vi va?” sa jag lite tveksamt med en stor klump i magen. Du förstår att vi inte kan det, det är alldeles för mycket pengar, vi kommer att avliva honom till veckan” sa mamma försiktigt. Jag stängde ögonen och kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. När jag öppnade ögonen kände jag hur tårarna sakta började rulla ner längs kinderna. ”NEJ! DET FÅR NI INTE, JAG TÄNKER ALDRIG TILLÅTA DET” skrek jag samtidigt som jag sprang ut ur köket och upp till mitt rum. Jag slängde mig på sängen och begravde mitt ansikte i alla kuddar. Jag kommer aldrig låta det här hända. Aldrig.

Det gick några dagar och det blev dags för festen. Jag hade på mig en svart klänning med spetsdetaljer. Till det hade jag ett vitt läderskärp runt midjan. Jag hade fixat mig ganska länge, till och med sminket var jag nöjd med. Jag såg faktiskt helt okej ut. Klockan visade sig 18.38, dags att börja gå. På vägen ut tog jag en vinflaska. Jag hade ingen aning om hur innehållet smakade men det var i alla fall alkohol. ”Det här får duga” tänkte jag.

Festen rullade på och jag hade faktiskt ganska kul, men jag kände mig ganska kissnödig av allt drickande. Jag gick försiktigt fram till Rebecca och frågade var toan var, hon pekade upp och jag följde riktningen dit hon hade pekat, upp för trappan sen höger. Där var det, det största och mest detaljrika badrummet jag någonsin sett. Jag tittade mig runt i rummet, till höger var toaletten, snett till höger om den var handfatet. Längre in kunde jag se en stor dusch och ett gigantiskt badkar, längs med väggarna stod det två skåp uppradade. Jag gick fram till skåpen och granskade det. Av ren nyfikenhet öppnade jag luckorna och hittade en guldlåda smyckat med pärlor. Jag öppnade den försiktigt och där i låg de finaste smyckena. Nästan alla var prydda med något som såg ut som diamanter. Jag började fundera hur mycket de kunde vara värda. Där slog det mig. Mango. Det kanske kan räcka till operationen! Men jag kan ju inte ta någon annans smycken. Eller? Jag kände hur mitt hjärta började dunka snabbare när jag försiktigt tog fram kuvertväskan och släppte ner halsbanden och armbanden. Vad håller jag på med?!  Innan jag hann tänka mer gick jag med snabba steg ut från toan men saktade genast ner när jag kommit ut för att inte väcka några misstankar. Jag gick med snabba steg ner för trappan. ”Ey, Matilda, kom hit en stund” det var Rebecca, Lina och Sandra. Jag harklade mig försiktigt men gjorde som de sa, gick dit. Oron växte sig snabbt i min mage och allt jag tänkte var: jag måste ut, jag kan inte stanna här längre. Rebecca försvann ut ur vår ring ut i folkmassan. Lina och Sandra babblade på om några snygga killar samtidigt som jag bara stod där och försökte så smidigt som möjligt smyga därifrån.

Skriket, hennes snabba steg ner för trappan. Paniken var stor nu.

Jag sprang så fort jag kunde i den tajta klänningen och de höga skorna. Jag kände hur andningen blev tyngre och jag blev allt mer trött. Jag kände plötsligt hur en hand drog mig tillbaka en halvmeter. Jag höll på att ramla men i sista sekund fann jag balansen. Det var Rebecca som stod där med rufsigt hår och mörka ögon.  ”Vad tror du att du gör?!” skrek Rebecca andfått. Åh nej, vad ska jag göra nu? Anledningen var ju ganska dum. ”Men jag behöver pengar…” började jag säga. ”och du tror att du kan sno smycken för att fixa det? Dessutom är det mammas smycken” sa Rebecca irriterat. ”Ja…det var väl tanken…jag vet inte varför jag gjorde det” sa jag och jag kände hur löjligt det lät. ”Men varför ska du ha pengar, för att köpa kläder eller? Det behövs väl med tanke på dina kläder men du kan inte sno mammas smycken för det…”Rebecca blev allt mer irriterad. Det var väl smartast att säga sanningen. ”Min hund är sjuk och vi har inte råd att betala operationen så det här var det jag kom på att göra, vad tycker du att jag ska göra?! Min bästa vän kommer dö!” jag hörde hur jag höjde rösten men helt ärligt så brydde jag mig inte i detta läge. ”Men dumbom, ni kan väl använda försäkringen?” Sa hon som om att det var självklart att jag hade tänkt på det. ”Vadå? Vilken försäkring?” sa jag så lågt så jag knappt hörde vad jag själv sa. ”Varje person som köper en hund eller katt får en försäkring, om något sådant här händer. Min katt fick en infektion, vi for till läkaren och vi behövde endast betala kring 600 kr.” sa Rebecca en aning gladare än förut. Helt plötsligt lät hon faktiskt trevlig.

Jag sken upp i ett stort leende och tackade henne så mycket för informationen innan jag skyndade mig hem för att berätta för mina föräldrar. Läkarna fick bort så mycket som möjligt av knölen på Mango. Rebecca och jag blev inte vänner men vi log åt varandra ofta. Det hände aldrig förut.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hejsan! I höstas skrev jag alltså en "skiss" till denna berättelse, vi hade en timme på oss att skriva och jag drabbades av tidsbrist så själva grunden är jag inte helt nöjd med. Hade jag skrivit detta hemma från början så hade det inte alls blivit såhär. Men jag tänkte att det skulle vara kul med era tankar, tycker ni inte den var särskilt bra så kan ni skriva det, men då vill jag gärna att ni hjälper mig att bättra eventuella grejer som behövs bättras. Ja, som sagt, inte det bästa men vi fick inte ändra berättelsen så mycket så detta är hur det blev. Kram på er♥